|
Norrlands historia och några av
dess orter
Med
Västerbotten menade man på medeltiden och framåt hela den del som var
"väster om botten" dvs Bottenviken. Österbotten var "öster
om botten". Gränsen mellan Västerbotten och Österbotten var på
nuvarande finska sida vid Kemi älv.
Lappland nämns
redan i Saxo Grammaticus år 1190. Lappmarken började kallas Lappland
på sent 1500- tal. Kolonisationen av Norra Norrland på
senmedeltiden (1300-talet) skedde mellan tre rivaliserande grupper ;
1) svearna som
kom söderifrån längs med kusten
2) finnarna från Finland norrifrån och över Bottenviken
samt
3) lapparna som i många fall var dom befintliga innevånarna i
området.
Lapparna eller
samerna som dom kallar sig själva anses av många ha finskt ursprung.
I Norge kallas
lapparna vid kusten för sjöfinner. Forskning visar att en grupp samer
vid isavsmältningen gradvis befolkade den norska kusten och allt
eftersom isen försvann trängde in i Norra Norrland. Lapparnas
byteshandel med Norge var omfattande.Gränsen för svenska innevånare
drogs längre och längre norrut med byar och ( på 1600-talet)
städer som växte upp. Från början användes svedjebruk som innebar kortvarig
och kringflyttande etablering. Jakt och fiske har alltid varit den
viktigaste födkroken före åkerbruk, boskapsskötsel och så
småningom handel och industri.
I 1634 års
regeringsform lades Västerbotten och Lappmarken till Hudiksvalls län.
Mellan 1668 och 1810 omfattade länet Västerbotten även nuvarande
Norrbotten och Lappland. År 1810 klövs dock Västerbotten till
nuvarande Norrbottens och Västerbottens län. Renen som landskapsvapen
fick Västerbotten av Erik den XIV år 1560 . På
Johan den III:s tid kom landskapsvapnen till praktisk nytta som prydnad på
mynt, medaljer och i sigillstampar. På slutet av 1930-talet
fastställdes Västerbottens landskapsvapen senast " I med
sexuddiga stjärnor av guld bestrött blått fält en springande ren av
silver med röd beväring" (hornkrona, tunga, klövar).
Så här ser en
ren ut, om den är ett landskapsvapen för Västerbotten. Lite skröplig
tycker jag nog att den ser ut i jämförelse till de renar som man ser
ströva omkring här i Västerbotten. Varje år ( nästan) kommer det ned
några lastbilar med renar hit ned till kusten. Renarna med samer har
alltid vandrat mellan kust , inland och fjäll för att hitta betesmark.
Lapplands
vapen är ; " I fält av silver en stående röd vildman med en grön
björklövskrans på sitt huvud och kring länderna, hållande i höger hand en
på axeln vilande klubba av guld" Lapplands vapen avbildades
första gången i början av 1600-talet på mynt utgivna av Karl IX. Förebilden
var antikens Herkules . En äldre vapenbild från 1580-talet som
aldrig blev accepterad var "två gula skidor uti ett vitt
fält". Enligt vår mening en betydligt bättre symbol för
Lappland.
En riktig
vilde eller hur ? Nog skulle man väl bli rädd om man mötte en sådan man i
skogen ?
Kanske de har
funnits någon gång men annars är det väl som vapen han förekommer - vår
vildman !
Norra Norrland
Med Norra
Norrland menar vi Västerbotten och Norrbotten samt hela Lappland. Gränsen
söderut är vid Ångermanälven och inte vid Lögdeälven då
föremålen från södra Västerbotten och norra Ångermanland många gånger
hör ihop . I Norrbotten har man samband med Norra Finland liksom
Västerbotten har en gammal tradition på utbyte med Österbotten i
Finland. Det här kan ju verka förvirrande men vad vi menar är att vi
inte vill dra några absoluta gränser då det inte går att åstadkomma…..
Norra Norrland är stort , mycket stort ! Då vi bor i Umeå dvs
södra Västerbotten är det dock naturligt att vi begränsar oss och
behandlar vår del av Norra Norrland i första hand.
Städerna i
Norra Norrland bildades på 1620-talet. Grunden till att Umeå , Piteå och
Luleå bildades var att kungen (staten) ville kontrollera
handeln och öka skatteintäkterna. Byteshandeln mellan bönderna och
båtresorna som kustbönderna gjorde till andra landsdelar eller till
andra länder var svåra att kontrollera och styra. De tullar (avgifter)
som varje stad tog för in och utförsel av varor kontrollerade
därför affärsverksamheten. Byteshandeln utanför stadstullarna var förbjuden
och bara borgarna som bodde innanför Umeås tullar eller
andra städers tullar fick segla till Stockholm med sina varor. All
bondeseglation var förbjuden. Den sk stapelrätten var en kontroll på
handeln och en annan viktig skatteintäkt till staten. Man kan jämföra
dessa stads och landstullar med dagens moms då den baserades på varornas
omsättning.
Umeå blev stad år 1622 . Umeå kallades förr
"Ymisland". Uman dvs Umeå älv rinner från Rödsjön i
fjällen genom Övre och Nedre Storuman och Lycksele lappmarker. Uman
går ihop med Vindelälven några mil ovanför Umeå vid
Vännäsby. Havet mellan Vasa och Umeå kallas Kvarken (
götiska Kuerkur betyder svalg / strupe) syftar på
ett trångt brusande sund vid Umeås enda stora skärgårdsö
Holmön. Umeås stadsvapen var tidigare "trenne två
och ett ställda renhuvuden" men idag är det ett björklöv. Bygdeå
och Lövångers socknar var Umebornas kontrollerade marknadsplatser .
1644 tillkom även Nordmaling till Umeås revir. Förutom handeln med de
närliggande socknarna fanns möjligheten att göra goda affärer med
lapparna. Den bästa och förnämsta marknadsplatsen var Lycksele där Umeborna
hade ett stort antal stånd och bodar. Tyvärr har Umeå stad drabbats av
många motgångar och svårigheter under de ca 385 år som staden funnits. Det
var svårt för borgarna i Umeå att trygga levebrödet från
början . Liten affärsverksamhet och små tomter försvårade tillvaron.
1638 anhöll de boende i Umeå att " för Guds skull" få
flytta tillbaka till sina bondhemman på landet där man tidigare haft en
hyfsad utkomst.
Våra kära
grannar - ryssarna - har härjat svårt i Umeå från början av 1700-talet och
fram till 1809. Flera gånger har ryssarna bränt ner stan helt eller delvis,
(år 1714,1720, 1721) och de flesta gårdarna på flera mils omkrets.
Umeåborna har även själva sett till att staden brunnit ned.
Senaste gången
Umeå brann var 1888 då hela centrala Umeå utplånades.
Efter branden
blev Umeå " Björkarnas stad" då man planterade ett stort antal
björkar efter stora breda gator - esplanader - för att förhindra liknande
bränder i framtiden . Umeå har liksom andra norrländska städer förut alltid
varit en liten stad. 1856 fanns det tex endast 1479 innevånare i staden.
Idag är vi
över 114.000 st ....
Så här såg
Umeå ut någon gång före branden ödelade kyrkan och de centrala
delarna på 1880-talet.
Nuvarande
kyrka är uppförd 1892 liksom stora delar av centrala staden.
Luleå blev stad 1621. Stan byggdes från början upp kring kyrkan i
Gammelstad ca 1,5 mil väster om dagens Luleå där det sedan lång tid tillbaka
funnits en marknadsplats. Stan flyttades på grund av landhöjningen
till sitt nuvarande läge på en udde längre ned vid Luleälvens inlopp
år 1648. Då Luleå brann ett par gånger på 1650-talet tog det lång tid innan
innevånarantalet steg. På 1690-talet fanns endast ca 190 borgare. 100 år
senare var man uppe i ca 1000 st. Även 1700-talet var tufft med plundrande
ryssar och bränder. Liksom Umeå och Sundsvall hade man även en stor brand
på slutet av 1880-talet som ödelade stora delar av Luleå. Som stadsvapen
har man två över varandra lagda nycklar bildande ett kors vilket idag även
återfinns i Luleå kommunvapen.
Piteå 1621 Piteå erhöll sina stadsprivilegier 1621 men var flera
gånger under 1600-talet nära att bli utkonkurrerad av Storkåge
i Skellefteå ca 5 mil söder om dagens Piteå. Dels var det
landhöjningen och dels var det bränder som gjorde att man funderade på
detta. Förutom att stan eldhärjades 1666 så "hjälpte"
ryssarna till 1721. Piteå överlevde men flyttades liksom Luleå nedströms
från Öjebyn till Häggholmen där Piteå ligger idag. Vid
Norrbottens uppkomst i början av 1800-talet var Piteå länets residensstad
och man utvecklades ett tag till länets största stad. 1856 flyttade dock
landshövding och länsstyrelse till Luleå. Som stadsvapen har man ett
renhuvud i profil.
 ...
Haparanda blev köping 1827 och stad 1842. Freden mellan Sverige och
Ryssland år 1809 innebar att Sverige förlorade Finland. Ryssarna krävde att
Sveriges och Rysslands gräns skulle vara vid Kalix älv. Svenskarna
ville ha Kemi älv som gräns . Torne och Muonio älvar blev
kompromissen i förhandlingen . Staden Torneå som idag är finsk och
som ligger på andra sidan gränsälven var tidigare en viktig svensk stad
längst inne i Bottenviken . Vid fredsöverenskommelsen blev den lilla byn Haparanda
med sina 8 gårdar en viktig gränsort mot öst. Att Haparanda blev stad
berodde förutom närheten till gränsen på att den viktigaste transportvägen
in i Tornedalen var älven och att Haparanda låg vid dess mynning.
Stadsvapnet består av en sköld med en gränspelare mellan två aspar i en älv
under en strålande stjärna.
Tornes vapen ses här ovan.
Skellefteå blev stad 1845. Skellefteå grundlades så sent som 1845 och
är en av de få städer som grundlagts på en helt obebyggd plats . Man
hade 1856 endast ca 295 innevånare. Socknens
historia är dock känd sedan 1300-talet då Sveriges gräns mot öst sades gå
mellan Skeldepth och Ulu. De "folk som kommo från
öst" hade till följd av urgamla handelsförbindelser gjort
anspråk på att Bottenviken norr om Skellefteå skulle tillhöra
dom. Birkarlarna verksamma norr om Skellefteå upprättade
ett avtal med Magnus Ladulås år 1277 då de med svärd och våld lyckats
kuva lapparna till att lyda under Sveriges krona. Den första
kyrkan i Skellefteå uppfördes troligen på 1300-talets första hälft.
Kolonisationen av Norrland fortsatte därefter norrut.
Bottniska handelstvånget .
Medeltidens handelstvång skärptes av kung Gustav Vasa och hans
söner på 1500-talet. 1546 förbjöds allt sk landsköp. Man gillade inte att
någon kunde gå eller rida runt och köpa upp varor som denne sedan
kunde fylla en egen segelskuta med här i Norrland och sedan segla ned
till finska eller tyska städer. Norrlänningen var van att seglade
till Åbo och Stockholm då dessa var stora handelsstäder. Detta
förbjöds och belades med dödsstraff. Bara birkarlarnas handel med
lapparna fick fortsätta som tidigare. Så småningom blev det dock så att
några få innevånare dvs köpmännen i städerna skulle få rätt att idka
handel. Det sk bottniska handelstvånget försvårade handeln från Norrland i
flera hundra år. Handelstvånget innebar även att utlänningar tex
finnar och ryssar som sedan lång tid idkat handel med Norrland förbjöds
göra detta . Skinn, vaddmall och hampa spelade en stor roll i varuutbytet
mellan svenskar och ryssar. Även förbindelserna mellan Öster- och
Västerbotten har varit livliga sedan förhistorisk tid. Detta hindrades av
ekonomiskt politiska skäl. I allmogens besvär till riksdagen 1634
begärde man att få bli av med de nya städerna i landskapet dvs Luleå
, Piteå och Umeå. Bönderna i Bygdeå och Lövånger klagade
i Stockholm över den obekväma handeln med Umeå. Nybildade städer och
bestämmelser om marknadsplatser på vissa datum minskade landsköpen men
avskaffade det inte. Det var en gammal hävd som lockade många. 1687
publicerade Västerbottens landshövding H Kruse följande påbud;
"ingen borgare tillåts härefter resa ut på landet någon handel där med
bonden att driva, utan bönderna skola själva föra sitt gods till stads och
torgs och det där försälja, som de bäst kunna och gitta".
Hantverkare och skrå.
Norrländska hantverkare på landet kallades för gärningsmän medan de i
städerna kallades för ämbetsmän. De avgifter som gärningsmännen måste
erlägga till städerna gick under namnet gärningsören. Skomakare, skräddare,
smeder, slädmästare, garvare, snickare, repslagare, kardmakare, båtbyggare,
svarvare, vapensmeder och klensmeder är exempel på några olika
gärningsmän. Oftast var det inte så många som kunde försörja sig som
enbart gärningsman utan hantverket kombinerades med bondens, fiskarens
eller fångstmannens syssla. Snickare och timmerman var nästan alla till
husbehov. Alla normala kvinnor skulle kunna bereda lin och hampa, karda
spinna och sticka, väva, sy och lappa. Allt hantverk skulle år 1642 flyttas
till städerna och kontrolleras av respektive skrå. Ingen fick utöva något
hantverk som inte var rätt utbildad och organiserad i sitt skrå. Undantag
gjordes dock för socknar på långt avstånd från en stad där man fick rätt
att anställa sk sockenhantverkare. I Norra Norrland hade vi inte så stark
känning av skråväsendet som i sydliga nejder med lite större städer och med
många hantverkare.
Fyra Västerbottniska socknar på
1500-talet.
Under 1500-talet var nuvarande Västerbottens län fördelat på fyra
socknar; Umeå, Bygdeå, Lövånger och Skellefteå. Bygdeå och Lövånger var
avgränsade till kusten medan de större Umeå och Skellefteå sträckte sig
långt inåt landet. På 1600-talet tillkom några ytterligare socknar som tex
Burträsk och Degerfors.
Om vi startar vår ritt genom Västerbotten söderifrån så är de första äldre
kustorterna av betydelse Nordmaling med Olofsfors Bruk ca 6 mil söder
om Umeå . På 1600-talet anordnades det gästgiverier på 2ne mihlars
avstånd efter den körväg som byggdes om från mindre by och kyrkvägar. På
gästgiveriet i Levar som fortfarande finns kvar ordnades inkvartering och
skjutsverksamhet. Den gamla kustlandsvägen gick genom Västerbotten nära
eller sammanföll med gamla riks13 och dagens E4:a.
Olofsfors Bruks grundläggande kan dateras till
1762, då ryttmästaren John Jennings etablerade sig vid Leduåns mynning.
Efter att ha producerat 46.740 ton tackjärn lades Olofsfors Bruk ned 1894.
Bruksplatsen i Olofsfors är den bäst bevarade i Västerbotten . Herrgården ,
hyttan , smedjan samt arbetarnas bostäder finns kvar idag. Man har ett
bruksmuseum i en nedlagd affär som för bövrigt en tid varit
antikaffär.
Några år efter Olofsfors igångsättning startas
1775 en manufaktursmedja på en holme i Hörneån, ca 2 mil söder om
Umeå. Stångjärnet fraktades sjövägen från bruk i Bergslagen.
Framförallt var det god tillgång på träkol som var den viktigaste
orsaken till att Olofsfors och Hörnefors Bruk samt andra bruk
lokaliserades till Västerbotten. Malm importerades söderifrån.
Ett glasbruk startade i mitten av 1700-talet
strax utanför Umeå nämligen i Ström. Redan i mitten av 1750-talet blev dock
vedtillgången för liten och bruket lades ned efter endast 7 år drift.
Tysken Christian Fillion som var hyttmästare i Ströms glasbruk startade
dock på nytt ett glasbruk i Strömbäck 1773. Man hade dock stora problem att
få lönsamhet i detta glasbruk och efter flera ägarbyten lades därför
tillverkningen ned år 1879.
Sävar som ligger knappt 2 mil norr om Umeå är
förutom kriget 1809 känt för sitt järnbruk som startades 1804. Bruket
blev i det närmaste totalförstört av ryssarnas härjningar 1809. Järnbruket
byggdes på Sävaråns södra sida mittemot den såg som de två ägarbröderna
Forsell tidigare anlagt. Man kunde därmed utnyttja den anlagda dammen för
båda rörelsernas kraftbehov. Tackjärnet som köptes från södra Sverige
fraktades sjövägen till Skeppsvik där det omlastades och drogs av hästar de
två milen till Sävar. I Johannisfors ovanför Sävar anlades en
manufaktursmedja redan år 1798 av ägarna till Robertsfors Bruk
.
Ca 4 mil norr om Umeå finns Bygdeå som nämndes
första gången i en historisk urkund redan år 1314. Bygdeå var i
början av 1300-talet en ung och liten församling men flera av socknens byar
härstammade från ung medeltid. Enligt vissa källor så hade den gamla kyrkan
i Bygdeå en skrift på gaveln av kyrkan som daterade dess ursprung till år
1169. Detta har dock inte bekräftats utan har av vissa forskare
gjorts som osannolikt. Skatteboken för 1413 upptar 40 rökar ( självständiga
hushåll ) i Bygdeå. Fram till 1543 femdubblades befolkningen i socknen från
40 till 225 rökar. Bygdeå socken var på 1500-talet geografiskt en stor
socken från Vebomark i norr ca 1 mil innanför Lövånger och till Ivarsboda i
söder (som senare överfördes till Sävar) . Dalkarlså är en gammal by i den
centrala delen av Bygdeå och fanns upptagen redan 1539. Andra gamla byar
upptagna samma år är tex Norum, Ratu, Djäkneboda , Bobacken, Gullmark,
Åkulla, Skinnarbyn, Överklinten, Ultervattnet och Rickleå. I Bygdeå och andra
delar av Norra Norrland skedde en kraftig befolkningstillväxt via sk
nybyggen under 1780-1850. Nybyggaren fick skattefrihet i ett antal år och
dessutom understöd i form av spannmål. De små åkerlapparna
disponerades mest för odling av säd. Framförallt odlades korn men även lite
råg och havre samt naturligtvis potatis. För sitt livsuppehälle var
nybyggaren i hög grad beroende av boskapsskötsel. Man fick foder från
myrängarna och stränderna. Fiske och fångst har bidragit till
uppehället. Flera nybyggare blev även beroende av de nystartade bruken i
länet som tex Robertsfors Bruk för sin utkomst. Kolning och transporter var
de vanligaste arbetsuppgifterna. Man fick även extra inkomster av de
sågverk som etablerades via avverkningsarbete , körningar och timmerleveranser.
Ratan som ligger 5 mil norr om Umeå och 1 mil
sydost om Bygdeå fick bli den ort som på 1780-talet samtliga norrländska
städers skepp skulle passera och där man skulle tulla in/utgående varor.
Ratan blev efter många påstötningar till kungen en marknadsplats på
sent 1600-tal och f ick då även ett värdshus med krögare. Detta innebar att
bönderna därefter på ett bestämt datum ( 24 augusti) varje år skulle idka
fri handel. Nu blev det ändå så att Ratans marknadsplats hamnade
under Umeå borgares privilegier och att denna marknad istället hölls den 4
september varje år. På en karta från 1735 kallas Ratan för Norrlands
hamn.1780 var alla varor och skepp till Umeå, Piteå, Luleå och Torneå
tvungna att gå in i Ratan. Man förknippar idag den tidigare så viktiga och
stora hamnen mest med 1809 års krig med ryssarna.
Robertsfors är uppkallad efter Robert Finlay,
en skotte som på 1740-talet flyttade till Sverige. Finlay startade
Robertsfors järnbruk 1759 tillsammans med sin svåger irländaren John
Jennings. En masugn byggdes och 1782 erhölls privilegier även för
stångjärnshammare och manufakturverk. Bruket lades ned på 1890-talet
men en del av bruksbyggnaderna finns ännu kvar bla ett litet bruksmuseum.
Bygdsiljums järnbruk var det äldsta järnbruket
i Västerbotten och kan dateras till 1637. Den viktigaste orsaken till
att bruket lokaliserades hit var att det (till skillnad mot andra
västerbottniska järnbruk) fanns järnmalm. Tyvärr blev bruket aldrig
framgångsrikt utan lades ned redan 1642.
Lövånger, ca 9 mil norr om Umeå, är en av
länets äldre orter med anor från medeltiden. Redan i början 1300-talet
fanns här en träkyrka vid Kyrksjön. Lövånger finns upptaget som egen socken
redan 1413 med 20 rökar ( självständiga hushåll). Ryssarna har gjort
anspråk på området norr om Lövånger och menat att man haft ett avtal sedan
medeltiden att bedriva handel och uppbära skatt norr om Bjuröklubb . På
medeltiden slutade den svenska statens och kyrkans anspråk i Lövångers
socken. Allt norr om detta var då endast befolkat av lappar och finnar och
svear som då fick klara sig själva utan skydd från staten.
Innanför Lövånger ca 4 mil finns det som senare
blev Burträsk socken år 1600. Man bröt sig då ut från de tidigare 4
socknarna i Västerbotten. Speciellt Skellefteå var motsträviga och ville
inte släppa Burträsk fritt varför följande yttrande lämnades av
kungen " Inte endast de från Skellefte skola komma in i himmelen eller…..
.
Strax norr om Lövånger ca 3 mil eller 2 mil
söder om Skellefteå ligger Bureå. Här finns det rester efter ett
kloster sedan den tid vi alla var katoliker. Klostret startades av
Härse Faleson of Byrestad och senaste abboten Bure her Joh med 14
bröder fanns fram till nedläggningen på 1550 talet. Klostret låg
nedströms några hundra meter från kyrkan men på södra sidan om Bure älv på
det som idag kallas Klosterholmen. Tyvärr har man byggt nya hus så det
finns inte mycket kvar att se. En av bröderna ligger begravd på okänd plats
i Lövånger sedan han blivit ihjälslagen av Kasarna som sägs vara innevånarna
i byn Kåsböle mellan Lövånger och Bureå. Huruvida det är mannen Rickard som
fick avstå fiskerätten i Rickleån till svenska kronan för att han slagit
ihjäl en munk berättar inte historien.
Birkarlarna
Inom det norra område dvs dagens Norrbotten härskade birkarlarna.
Ursprunget på de sk birkarlarna har diskuterats bland forskare och
etnologer. Det har funnits 2 teorier varav den ena utgår från den finska
orten Birkala var utgångsort för dessa vandrande fångstmän som blev
en slags skattmas över vissa områden p g a hävd. Man ärvde dessutom sin
birkarlsrätt fram till 1611 då Karl den IX upphävde denna rätt. Den
andra teorin menar att det var svenskar som var birkarlar och att namnet
betydde "Bäverjägare". Nå hur det nu var med detta så fanns
birkarlarna endast i det område som sedan blev Pite, Lule och Torne
lappmarker och inte i Ume lappmark som hade en starkare knytning till
svenska kronan och kyrkan. Redan 1316 ägdes ett laxfiske i Ume älv av
Uppsala domkyrka. Det går en klar gräns vid Bjuröklubb vad gäller
influenser, seder, språk och mycket annat. Norra och södra
Västerbotten i dag eller civilisation och vildmark på medeltiden eller
svenskt och finsk/ryskt om man hellre vill se det så. Jakten på ädelt vilt
och handeln med skinn var den drivande kraften bakom den finsk/ryska
aktiviteten. Dessutom hade lax- och sikfisket en mycket stor
betydelse vid hela den norrländska kusten. Samtliga kustköpmän - både
birkarlar och andra - erlade en särskild skatt för rätten att driva
landsköp. År 1544 upptog handelslistan 23
landsköpmän i Luleå, 11 st i Piteå, 8 st i Skellefteå, 5 st i Lövånger, 9
st i Bygdeå och 15 st i Umeå. Jöns Håkansson blev 1553 Gustav Vasas
skattefogde i Västerbotten med huvudsaklig uppgift att med ledning av
fiskeregistret över notfiske, strömmingsfiske och sälfiske driva in skatter
enligt samma uppbördssystem som gällde bågaskatten
i kustsocknarna. Samma år mottog Gustav Vasa 8 birkarlar på Västerås slott
där dessa överlämnade taxan (skatten /arrendet) till kungen. I och med
högkonjunkturen på 1570-80-talet med ökande efterfrågan på pälsvaror
spelade birkarlarna en allt mer central roll. Då de företrädde
lappmarkshandeln över ett vidsträckt handelsområde framträdde de som köpmän
och pionjärer av betydande mått. Från och med att de Västerbottniska
städerna grundades 1621 kan man säga att birkarlen slutade och istället
blev en handelsborgare som dock oftast fortsatte att köpslå med lapparna
liksom tidigare.
Vill du få mer kött på benen om vår landsända
så rekommenderas de bildverk som Allhems Förlag i Malmö gett ut i
form av "Norrbotten" och " Västerbotten". Läs gärna en
av många reseskildringar från Norra Norrland och Lappland som tex
"Iter Lapponicum" som författats av Carl von Linné under hans resa
1732. Den är mycket underhållande. Många reste upp till Västerbotten och
Norrland under 1700-talet. En av de mest berömda var Carl Linnaeus som 1732
studerade lapparna och deras seder och bruk. Något som han 1735 disputerade
i för att erhålla sin med.doc. Efter denna doktorsdisputation avbildades
han av Martin Hoffman ( 1737) enligt nedan. Lägg märke till midjeväskan,
sälskinnshandskarna, pungen och trolltrumman. Linné reste även över
till Finland och hem till Uppsala via Åbo.
Vi hoppas att ovanstående summariska
sammanfattning av Norra Norrlands och Västerbottens historia och
geografi skall hjälpa till att förstå de förutsättningar som fanns för
allmogen under framförallt 16-17-1800-talet. Jakt och fiske, jordbruk
och boskapsskötsel i ett nybyggarland som så småningom tillsammans
med ett antal framväxande bruksindustrier och sågverk blev grunden till
dagens Norrland. I denna miljö formades även bonden till snickare,
hantverkare eller möbelmålare med vilja att förgylla den slitsamma vardagen
med det vi nu kallar allmogemöbler och folkkonst.
|