Epok Antik , Sonia Nilsson
Storgatan 54, 903 26 Umeå, Sweden 
Mobil  070-68 88 055 eller 076- 77 49 212
sonia@epokantik.com

Köper och säljer antikviteter av hög klass från Norra Sverige. 
 Av Handelskammaren auktoriserad värderingsman för antikviteter och konst.

 

Förstasidan Epok Antik 

Antikviteter från Norrland

 På mässa med Epok Antik


 

Välkommen till Epok Antiks sidor om några av

Norra Norrlands orter och lite om vår historia. 
 

Norrlands historia och några av dess orter

Med Västerbotten menade man på medeltiden och framåt  hela den del som var "väster om botten" dvs Bottenviken. Österbotten var "öster om botten". Gränsen mellan Västerbotten och Österbotten var på nuvarande  finska sida vid Kemi älv.

Lappland nämns redan i Saxo Grammaticus år 1190.  Lappmarken började kallas Lappland på sent 1500- tal.  Kolonisationen av Norra Norrland på senmedeltiden  (1300-talet) skedde mellan tre rivaliserande grupper ;

1) svearna som kom söderifrån längs med kusten 
2) finnarna  från Finland norrifrån och över Bottenviken samt 
3) lapparna som i många fall var dom befintliga  innevånarna i området.

Lapparna eller samerna som dom kallar sig själva anses av många ha finskt ursprung.

I Norge kallas lapparna vid kusten  för sjöfinner. Forskning visar att en grupp samer vid isavsmältningen gradvis befolkade  den norska kusten och allt eftersom isen  försvann trängde in i Norra Norrland. Lapparnas byteshandel med Norge var omfattande.Gränsen för svenska innevånare  drogs längre och längre norrut med  byar och ( på 1600-talet)  städer som växte upp. Från början användes svedjebruk som innebar kortvarig och kringflyttande etablering. Jakt och fiske har alltid varit den viktigaste  födkroken  före åkerbruk, boskapsskötsel och så småningom handel och industri.

http://www.epokantik.com/norrland/ackarta0001.jpg

I 1634 års regeringsform lades Västerbotten och Lappmarken till Hudiksvalls län. Mellan 1668 och 1810 omfattade länet Västerbotten även nuvarande Norrbotten  och Lappland. År 1810 klövs dock Västerbotten till nuvarande Norrbottens och Västerbottens län. Renen som landskapsvapen  fick  Västerbotten av  Erik den  XIV  år 1560 . På Johan den III:s tid kom landskapsvapnen till praktisk nytta som prydnad på mynt, medaljer och i sigillstampar. På slutet av 1930-talet  fastställdes Västerbottens landskapsvapen senast  " I med sexuddiga stjärnor av guld bestrött  blått fält en springande ren av silver med röd beväring" (hornkrona, tunga, klövar).

http://www.epokantik.com/norrland/Ren.jpg

Så här ser en ren ut, om den är ett landskapsvapen för Västerbotten. Lite skröplig tycker jag nog att den ser ut i jämförelse till de renar som  man ser ströva omkring här i Västerbotten. Varje år ( nästan) kommer det ned  några lastbilar med renar hit ned till kusten. Renarna  med samer har alltid vandrat mellan kust , inland och fjäll för att hitta betesmark.

Lapplands vapen är ; " I fält av silver en stående röd vildman med en grön björklövskrans på sitt huvud och kring länderna, hållande i höger hand en på axeln vilande klubba av guld"  Lapplands vapen avbildades första gången i början av 1600-talet på mynt utgivna av Karl IX. Förebilden var antikens Herkules . En äldre vapenbild från 1580-talet som  aldrig blev accepterad var "två gula skidor uti ett vitt fält".  Enligt vår mening en betydligt bättre symbol för Lappland.

http://www.epokantik.com/norrland/Vilde.jpg

En riktig vilde eller hur ? Nog skulle man väl bli rädd om man mötte en sådan man i skogen ?

Kanske de har funnits någon gång men annars är det väl som vapen han förekommer - vår vildman !

Norra Norrland

Med Norra Norrland menar vi Västerbotten och Norrbotten samt hela Lappland. Gränsen söderut är vid Ångermanälven och inte  vid Lögdeälven då föremålen från södra Västerbotten och norra Ångermanland många gånger hör ihop . I  Norrbotten har man samband med Norra Finland liksom Västerbotten har en gammal tradition på utbyte med Österbotten i Finland. Det här kan ju verka  förvirrande men vad vi menar är att vi inte vill dra några absoluta gränser då det inte går att åstadkomma….. Norra Norrland är stort , mycket stort !  Då vi bor i Umeå  dvs södra Västerbotten är det dock naturligt att vi begränsar  oss och behandlar vår del av Norra Norrland i första hand.

Städerna i Norra Norrland bildades på 1620-talet. Grunden till att Umeå , Piteå och Luleå bildades var att kungen  (staten)  ville kontrollera handeln och öka skatteintäkterna. Byteshandeln  mellan bönderna och båtresorna som kustbönderna gjorde till andra  landsdelar eller till andra länder var svåra att kontrollera och styra. De tullar (avgifter) som  varje stad tog  för in och utförsel av varor kontrollerade därför affärsverksamheten. Byteshandeln utanför stadstullarna var förbjuden och  bara borgarna som bodde innanför Umeås  tullar eller andra  städers tullar fick segla till Stockholm med sina varor. All bondeseglation var förbjuden. Den sk stapelrätten var  en kontroll på handeln och en  annan viktig skatteintäkt till staten. Man kan jämföra dessa stads och landstullar med dagens moms då den baserades på varornas omsättning.

http://www.epokantik.com/norrland/Umestadsvapen.gif
Umeå blev stad år 1622 . Umeå  kallades förr  "Ymisland".  Uman  dvs Umeå älv rinner från Rödsjön i fjällen genom Övre och Nedre Storuman och Lycksele lappmarker. Uman  går ihop med Vindelälven några mil ovanför  Umeå  vid Vännäsby.  Havet mellan Vasa och Umeå kallas Kvarken (  götiska  Kuerkur  betyder svalg / strupe)  syftar på ett  trångt brusande sund vid  Umeås enda stora skärgårdsö Holmön.  Umeås stadsvapen var tidigare   "trenne två och ett ställda renhuvuden"  men idag är det ett björklöv. Bygdeå och Lövångers socknar var Umebornas kontrollerade  marknadsplatser . 1644 tillkom även Nordmaling till Umeås revir. Förutom handeln med de  närliggande socknarna  fanns möjligheten att göra goda affärer med lapparna. Den bästa och förnämsta marknadsplatsen var Lycksele där Umeborna hade ett stort antal stånd och bodar. Tyvärr har Umeå stad drabbats av många motgångar och svårigheter under de ca 385 år som staden funnits. Det var svårt för borgarna i Umeå att trygga   levebrödet  från början . Liten affärsverksamhet och små tomter  försvårade tillvaron. 1638 anhöll de boende  i Umeå att " för Guds skull" få flytta tillbaka till sina bondhemman på landet där man tidigare haft en hyfsad utkomst.

http://www.epokantik.com/norrland/Ume1720.jpg

Våra kära grannar - ryssarna - har härjat svårt i Umeå från början av 1700-talet och fram till 1809. Flera gånger har ryssarna bränt ner stan helt eller delvis, (år 1714,1720, 1721) och de flesta gårdarna  på flera mils omkrets. Umeåborna har även själva sett till att staden brunnit ned.

Senaste gången Umeå brann var 1888 då hela centrala Umeå utplånades.

http://www.epokantik.com/norrland/Ume1888.jpg

Efter branden blev Umeå " Björkarnas stad" då man planterade ett stort antal björkar efter stora breda gator - esplanader - för att förhindra liknande bränder i framtiden . Umeå har liksom andra norrländska städer förut alltid varit en liten stad. 1856 fanns det tex endast 1479 innevånare i staden.

Idag är vi över 114.000 st ....

http://www.epokantik.com/norrland/umea.jpg

Så här såg Umeå ut någon gång före branden ödelade kyrkan och de centrala delarna  på 1880-talet.

Nuvarande kyrka är uppförd 1892 liksom stora delar av centrala staden. 

http://www.epokantik.com/norrland/vapen_ny.gif
Luleå blev stad 1621. Stan byggdes från början upp kring kyrkan i Gammelstad ca 1,5  mil väster om dagens Luleå där det sedan lång tid tillbaka funnits en marknadsplats. Stan flyttades på grund av landhöjningen till  sitt nuvarande läge på en udde längre ned vid Luleälvens inlopp år 1648. Då Luleå brann ett par gånger på 1650-talet tog det lång tid innan innevånarantalet steg. På 1690-talet fanns endast ca 190 borgare. 100 år senare var man uppe i ca 1000 st. Även 1700-talet var tufft med plundrande ryssar och bränder. Liksom Umeå och Sundsvall hade man även en stor brand på  slutet av 1880-talet som ödelade stora delar av Luleå. Som stadsvapen har man två över varandra lagda nycklar bildande ett kors vilket idag även återfinns i Luleå kommunvapen.

http://www.epokantik.com/norrland/piterene.jpg
Piteå 1621  Piteå erhöll sina stadsprivilegier 1621 men var flera gånger  under 1600-talet nära att bli utkonkurrerad av  Storkåge i  Skellefteå  ca 5 mil söder om dagens Piteå. Dels var det landhöjningen och dels var det bränder som gjorde att man funderade på detta.  Förutom att stan eldhärjades 1666 så  "hjälpte" ryssarna till 1721. Piteå överlevde men flyttades liksom Luleå nedströms från Öjebyn till Häggholmen där Piteå ligger idag.  Vid  Norrbottens uppkomst i början av 1800-talet var Piteå länets residensstad och man utvecklades ett tag till länets största stad. 1856 flyttade dock landshövding och länsstyrelse till Luleå.  Som stadsvapen har man ett renhuvud i profil.

http://www.epokantik.com/norrland/vapen_loggahaparanda.gif...http://www.epokantik.com/norrland/Torne.gif
Haparanda blev köping 1827 och stad 1842.  Freden mellan Sverige och Ryssland år 1809 innebar att Sverige förlorade Finland. Ryssarna krävde att Sveriges och Rysslands  gräns skulle vara vid Kalix älv. Svenskarna ville ha Kemi älv som gräns . Torne och Muonio älvar blev  kompromissen i förhandlingen .  Staden Torneå som idag är finsk och som ligger på andra sidan gränsälven var tidigare en viktig svensk stad längst inne i Bottenviken . Vid fredsöverenskommelsen blev den lilla byn Haparanda med  sina 8 gårdar en viktig gränsort mot öst. Att Haparanda blev stad berodde förutom närheten till gränsen på att den viktigaste transportvägen in i  Tornedalen var älven och att Haparanda låg vid dess mynning. Stadsvapnet består av en sköld med en gränspelare mellan två aspar i en älv under en strålande stjärna. 

Tornes vapen ses här ovan.

http://www.epokantik.com/norrland/topLogotypskell.gif
Skellefteå blev stad 1845. Skellefteå grundlades så sent som 1845  och är en av de få städer som  grundlagts på en helt obebyggd plats . Man hade 1856 endast ca 295      innevånare. Socknens historia är dock känd sedan 1300-talet då Sveriges gräns mot öst sades gå mellan Skeldepth och Ulu.  De "folk som kommo från öst"  hade till följd av urgamla handelsförbindelser gjort  anspråk på att  Bottenviken norr om Skellefteå skulle tillhöra dom.  Birkarlarna  verksamma  norr om Skellefteå upprättade ett avtal med Magnus Ladulås år 1277 då de  med svärd och våld lyckats kuva lapparna till att lyda under Sveriges  krona.  Den första kyrkan i Skellefteå uppfördes troligen på 1300-talets första hälft.  Kolonisationen  av Norrland fortsatte därefter norrut.

http://www.epokantik.com/norrland/skellet.jpg

Bottniska handelstvånget .

Medeltidens handelstvång skärptes av kung Gustav Vasa och hans söner på 1500-talet. 1546 förbjöds allt sk landsköp. Man gillade inte att någon kunde gå eller rida runt och köpa upp varor som denne sedan  kunde fylla en egen segelskuta med här i Norrland  och sedan segla ned till  finska eller tyska städer. Norrlänningen var van att seglade till Åbo och Stockholm då dessa var stora  handelsstäder. Detta förbjöds och belades med dödsstraff. Bara  birkarlarnas handel med lapparna fick fortsätta som tidigare. Så småningom blev det dock så att några få innevånare dvs köpmännen i städerna skulle få rätt att idka handel. Det sk bottniska handelstvånget försvårade handeln från Norrland i flera hundra år. Handelstvånget innebar även att  utlänningar tex finnar och ryssar som sedan lång tid idkat handel med Norrland förbjöds göra detta . Skinn, vaddmall och hampa spelade en stor roll i  varuutbytet mellan svenskar och ryssar. Även förbindelserna mellan Öster- och Västerbotten har varit livliga sedan förhistorisk tid. Detta hindrades av ekonomiskt politiska skäl.  I allmogens besvär till riksdagen 1634 begärde man att få bli av med de nya städerna i landskapet dvs Luleå ,  Piteå  och Umeå.  Bönderna i Bygdeå och Lövånger klagade i Stockholm över den obekväma handeln med Umeå. Nybildade städer och bestämmelser om marknadsplatser på vissa datum minskade landsköpen men avskaffade det inte. Det var en gammal hävd som lockade många. 1687 publicerade Västerbottens landshövding H Kruse följande påbud;  "ingen borgare tillåts härefter resa ut på landet någon handel där med bonden att driva, utan bönderna skola själva föra sitt gods till stads och torgs och det där försälja, som de bäst kunna och gitta".

Hantverkare och skrå. 
Norrländska hantverkare på landet kallades för gärningsmän medan de i städerna kallades för ämbetsmän. De avgifter som gärningsmännen måste erlägga till städerna gick under namnet gärningsören. Skomakare, skräddare, smeder, slädmästare, garvare, snickare, repslagare, kardmakare, båtbyggare, svarvare,  vapensmeder och klensmeder är exempel på några olika gärningsmän. Oftast var det inte så  många som kunde försörja sig som enbart gärningsman utan hantverket kombinerades med bondens, fiskarens eller fångstmannens syssla. Snickare och timmerman var nästan alla till husbehov. Alla normala kvinnor skulle kunna bereda lin och hampa, karda spinna och sticka, väva, sy och lappa. Allt hantverk skulle år 1642 flyttas till städerna och kontrolleras av respektive skrå. Ingen fick utöva något hantverk som inte var rätt utbildad och organiserad i sitt skrå. Undantag gjordes dock för socknar på långt avstånd från en stad där man fick rätt att anställa sk sockenhantverkare. I Norra Norrland hade vi inte så stark känning av skråväsendet som i sydliga nejder med lite större städer och med många hantverkare.

Fyra Västerbottniska socknar på 1500-talet.
 Under 1500-talet var nuvarande Västerbottens län fördelat på fyra socknar; Umeå, Bygdeå, Lövånger och Skellefteå. Bygdeå och Lövånger var avgränsade till kusten medan de större Umeå och Skellefteå sträckte sig långt inåt landet. På 1600-talet tillkom några ytterligare socknar som tex Burträsk och  Degerfors. 
Om vi startar vår ritt genom Västerbotten söderifrån så är de första äldre kustorterna av betydelse Nordmaling med Olofsfors Bruk ca 6 mil söder om  Umeå . På 1600-talet anordnades det gästgiverier på 2ne mihlars avstånd efter den körväg som byggdes om från mindre by och kyrkvägar. På gästgiveriet i Levar som fortfarande finns kvar ordnades inkvartering och skjutsverksamhet. Den gamla kustlandsvägen gick genom Västerbotten nära eller sammanföll med  gamla riks13 och dagens E4:a. 

Olofsfors Bruks grundläggande kan dateras till 1762, då ryttmästaren John Jennings etablerade sig vid Leduåns mynning. Efter att ha producerat 46.740 ton tackjärn lades Olofsfors Bruk ned 1894. Bruksplatsen i Olofsfors är den bäst bevarade i Västerbotten . Herrgården , hyttan , smedjan samt arbetarnas bostäder finns kvar idag. Man har ett bruksmuseum i en nedlagd affär som för bövrigt en tid varit antikaffär. 

Några år efter Olofsfors igångsättning startas 1775 en manufaktursmedja på en  holme i Hörneån, ca 2 mil söder om Umeå. Stångjärnet fraktades sjövägen från  bruk i Bergslagen. Framförallt var det god tillgång på träkol som var den  viktigaste orsaken till att Olofsfors och Hörnefors Bruk samt andra bruk  lokaliserades till Västerbotten. Malm importerades söderifrån. 

Ett glasbruk startade i mitten av 1700-talet strax utanför Umeå nämligen i Ström. Redan i mitten av 1750-talet blev dock vedtillgången för liten och bruket  lades ned efter endast 7 år drift. Tysken Christian Fillion som var hyttmästare i Ströms glasbruk startade dock på nytt ett glasbruk i Strömbäck 1773. Man hade dock stora problem att få lönsamhet i detta glasbruk och efter flera ägarbyten  lades därför tillverkningen ned år 1879.

Sävar som ligger knappt 2 mil norr om Umeå är förutom kriget 1809 känt för sitt  järnbruk som startades 1804. Bruket blev i det närmaste totalförstört av ryssarnas härjningar 1809. Järnbruket byggdes på Sävaråns södra sida mittemot den såg som de två ägarbröderna Forsell tidigare anlagt. Man kunde därmed utnyttja den anlagda dammen för båda rörelsernas kraftbehov. Tackjärnet som köptes från södra Sverige fraktades sjövägen till Skeppsvik där det omlastades och drogs av hästar de två milen till Sävar. I  Johannisfors ovanför Sävar anlades en manufaktursmedja redan år 1798 av  ägarna till Robertsfors Bruk . 

Ca 4 mil norr om Umeå finns Bygdeå som nämndes första gången i en historisk  urkund redan år 1314. Bygdeå var i början av 1300-talet en ung och liten församling men flera av socknens byar härstammade från ung medeltid. Enligt vissa källor så hade den gamla kyrkan i Bygdeå en skrift på gaveln av kyrkan som daterade dess ursprung till år 1169. Detta har dock inte bekräftats utan har av vissa forskare  gjorts som osannolikt. Skatteboken för 1413 upptar 40 rökar ( självständiga hushåll ) i Bygdeå. Fram till 1543 femdubblades befolkningen i socknen från 40 till 225 rökar. Bygdeå socken var på 1500-talet geografiskt en stor socken från Vebomark i norr ca 1 mil innanför Lövånger och till Ivarsboda i söder (som senare överfördes till Sävar) . Dalkarlså är en gammal by i den centrala delen av Bygdeå och fanns upptagen redan 1539. Andra gamla byar upptagna samma år är tex Norum, Ratu, Djäkneboda , Bobacken, Gullmark, Åkulla, Skinnarbyn, Överklinten, Ultervattnet och Rickleå. I Bygdeå och andra delar av Norra Norrland skedde en kraftig befolkningstillväxt  via sk nybyggen under 1780-1850. Nybyggaren fick skattefrihet i ett antal år och dessutom understöd  i form av spannmål. De små åkerlapparna disponerades mest för odling av säd. Framförallt odlades korn men även lite råg och havre samt naturligtvis potatis. För sitt livsuppehälle var nybyggaren i hög grad beroende av boskapsskötsel. Man fick foder från myrängarna och stränderna. Fiske och  fångst har bidragit till uppehället. Flera nybyggare blev även beroende av de nystartade bruken i länet som tex Robertsfors Bruk för sin utkomst. Kolning och transporter var de vanligaste arbetsuppgifterna. Man fick även extra inkomster av de sågverk som etablerades via avverkningsarbete , körningar och  timmerleveranser. 

Ratan som ligger 5 mil norr om Umeå och 1 mil sydost om Bygdeå fick bli den ort som på 1780-talet samtliga norrländska städers skepp skulle passera och där man skulle tulla in/utgående varor. Ratan blev efter många påstötningar till  kungen en marknadsplats på sent 1600-tal och f ick då även ett värdshus med krögare. Detta innebar att bönderna därefter på ett bestämt datum ( 24 augusti) varje år skulle idka fri handel. Nu blev det ändå så att Ratans marknadsplats  hamnade under Umeå borgares privilegier och att denna marknad istället hölls den 4 september varje år. På en karta från 1735 kallas Ratan för Norrlands hamn.1780 var alla varor och skepp till Umeå, Piteå, Luleå och Torneå  tvungna att gå in i Ratan. Man förknippar idag den tidigare så viktiga och stora hamnen mest med 1809 års krig med ryssarna.

Robertsfors är uppkallad efter Robert Finlay, en skotte som på 1740-talet flyttade  till Sverige. Finlay startade Robertsfors järnbruk 1759 tillsammans med sin svåger irländaren John Jennings. En masugn byggdes och 1782 erhölls privilegier även för stångjärnshammare och manufakturverk. Bruket lades ned på 1890-talet  men en del av bruksbyggnaderna finns ännu kvar bla ett litet bruksmuseum.

Bygdsiljums järnbruk var det äldsta järnbruket i Västerbotten och kan  dateras till 1637. Den viktigaste orsaken till att bruket lokaliserades hit var att det (till skillnad mot andra västerbottniska järnbruk) fanns järnmalm. Tyvärr blev bruket aldrig framgångsrikt utan lades ned redan 1642.

Lövånger, ca 9 mil norr om Umeå, är en av länets äldre orter med anor från medeltiden. Redan i början 1300-talet fanns här en träkyrka vid Kyrksjön. Lövånger finns upptaget som egen socken redan 1413 med  20 rökar ( självständiga hushåll). Ryssarna har gjort anspråk på området norr om Lövånger och menat att man haft ett avtal sedan medeltiden att bedriva handel och uppbära skatt norr om Bjuröklubb . På medeltiden slutade den svenska statens och kyrkans anspråk i Lövångers socken. Allt norr om detta var då endast befolkat av lappar och finnar och svear som då fick klara sig själva utan skydd från staten. 

Innanför Lövånger ca 4 mil finns det som senare blev Burträsk socken år 1600. Man bröt sig då ut från de tidigare 4 socknarna i Västerbotten. Speciellt Skellefteå var motsträviga och ville inte släppa  Burträsk fritt varför följande yttrande lämnades av kungen " Inte endast de från Skellefte skola komma in i himmelen eller….. . 

Strax norr om Lövånger ca 3 mil eller 2 mil söder om Skellefteå ligger  Bureå. Här finns det rester efter ett kloster sedan den tid vi alla var  katoliker. Klostret startades av Härse Faleson of  Byrestad och senaste abboten Bure her Joh med 14 bröder fanns fram till  nedläggningen på 1550 talet. Klostret låg nedströms några hundra meter från kyrkan men på södra sidan om Bure älv på det som idag kallas Klosterholmen. Tyvärr har man byggt nya hus så det finns inte mycket kvar att se. En av bröderna ligger begravd på okänd plats i Lövånger sedan han blivit ihjälslagen av Kasarna som sägs vara innevånarna i byn Kåsböle mellan Lövånger och Bureå. Huruvida det är mannen Rickard som fick avstå fiskerätten i Rickleån till svenska kronan för att han slagit ihjäl en munk berättar inte historien.

Birkarlarna 
Inom det norra område dvs dagens Norrbotten härskade birkarlarna. Ursprunget på de sk birkarlarna har diskuterats bland forskare och etnologer. Det har funnits 2 teorier varav den ena utgår från den finska orten Birkala var utgångsort för dessa vandrande fångstmän som  blev en slags skattmas över vissa områden p g a hävd. Man ärvde dessutom sin birkarlsrätt fram till 1611 då Karl den IX  upphävde denna rätt. Den andra teorin menar att det var svenskar som var birkarlar och att namnet betydde "Bäverjägare". Nå hur det  nu var med detta så fanns birkarlarna endast i det område som sedan blev Pite, Lule och Torne lappmarker och inte i Ume lappmark som  hade en starkare knytning till svenska kronan och kyrkan. Redan 1316 ägdes ett laxfiske i Ume älv av Uppsala domkyrka. Det går en  klar gräns vid Bjuröklubb vad gäller influenser, seder, språk och  mycket annat. Norra och södra Västerbotten i dag eller civilisation och vildmark på medeltiden eller svenskt och finsk/ryskt om man hellre vill se det så. Jakten på ädelt vilt och handeln med skinn var den drivande kraften bakom den finsk/ryska aktiviteten. Dessutom  hade lax- och sikfisket en mycket stor betydelse vid hela den  norrländska kusten. Samtliga kustköpmän - både birkarlar och andra - erlade en särskild skatt för rätten att driva landsköp. År 1544 upptog handelslistan 23
landsköpmän i Luleå, 11 st i Piteå, 8 st i Skellefteå, 5 st i Lövånger, 9 st i Bygdeå och 15 st i Umeå. Jöns Håkansson blev 1553 Gustav Vasas skattefogde i Västerbotten med huvudsaklig uppgift att med ledning av fiskeregistret över notfiske, strömmingsfiske och sälfiske driva in skatter enligt samma uppbördssystem som gällde bågaskatten
i kustsocknarna. Samma år mottog Gustav Vasa 8 birkarlar på Västerås slott där dessa överlämnade taxan (skatten /arrendet) till kungen. I och med högkonjunkturen på 1570-80-talet med ökande  efterfrågan på pälsvaror spelade birkarlarna en allt mer central roll. Då de företrädde lappmarkshandeln över ett vidsträckt handelsområde framträdde de som köpmän och pionjärer av betydande  mått. Från och med att de Västerbottniska städerna grundades 1621 kan man säga att birkarlen slutade och istället blev en handelsborgare som dock oftast fortsatte att köpslå med lapparna liksom tidigare.

Vill du få mer kött på benen om vår landsända så rekommenderas de  bildverk som Allhems Förlag i Malmö gett ut i form av "Norrbotten" och " Västerbotten". Läs gärna en av många reseskildringar från Norra Norrland och  Lappland som tex "Iter Lapponicum" som författats av Carl von Linné under hans resa 1732. Den är mycket underhållande. Många reste upp till Västerbotten och Norrland under 1700-talet. En av de mest berömda var Carl Linnaeus som 1732 studerade lapparna och deras seder och bruk. Något som han 1735 disputerade i för att erhålla sin med.doc. Efter denna doktorsdisputation avbildades han av Martin Hoffman ( 1737) enligt nedan. Lägg märke till midjeväskan, sälskinnshandskarna, pungen och trolltrumman.  Linné reste även över till Finland och hem till Uppsala via Åbo. 
http://www.epokantik.com/norrland/Linne.JPG

Vi hoppas att ovanstående summariska sammanfattning av Norra Norrlands och Västerbottens  historia och geografi skall hjälpa till att förstå de förutsättningar som fanns för allmogen under framförallt 16-17-1800-talet. Jakt och fiske, jordbruk och  boskapsskötsel i ett nybyggarland som så småningom tillsammans med ett antal framväxande bruksindustrier och sågverk blev grunden till dagens  Norrland. I denna miljö formades även bonden till snickare, hantverkare eller möbelmålare med vilja att förgylla den slitsamma vardagen med det vi nu kallar allmogemöbler och folkkonst.

Antikviter och föremål till salu